Myntalicious

Det finns många saker jag är rädd för. Lastbilar, höga höjder, grodor, naglar som dras mot en griffeltavla, håriga avlopp. Och fönstertittare. Jag har alltid varit rädd för fönstertittare. Om jag är ensam hemma, och det är mörkt ute, så vågar jag inte ens titta ut genom fönstret. Hur skulle jag reagera om jag i godan ro tittade ut, och mötte någons blick? En mörkklädd, okänd karls blick?

Sedan i måndags kväll vet jag hur jag skulle reagera. Först skulle jag ta ett steg tillbaka för att inte synas, eller ja ett steg är en grav underdrift, snarare ett gigantiskt svanhopp bakåt. Jag skulle kika fram bakom fönsterkarmen, för att försäkra mig om att det var min syn som spelat mig ett spratt, inse att så inte var fallet och återigen använda mig av ett svanhopp för att ta mig utom synhåll. Sedan skulle jag hyperventilera lite, svälja gråten, ta plats i hallen (som inte har något fönster) och ringa pappa.

Det här var nämligen precis vad som hände i måndags kväll. Jag hade precis nattat Vilhelm, stod och snackade med mamma i telefon och råkade slänga en blick ut i mörkret. Och där stod han, stint stirrande in i min lägenhet. Svanhopp, glutta fram bakom karmen, konstatera att det inte var en synvilla, svanhopp igen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Pappa kom hit, efter ett varv runt huset hittade vi förövaren sittandes på sin trappa. Ja, sin trappa. Äcklet bor nämligen granne med mig. Och det var med största sannolikhet inte första gången han observerat mina kvällsbestyr. Förmodligen inte sista gången heller.

Från och med nu lär jag alltså tänka på vad jag gör, hur jag beter mig. Jag måste börja uppföra mig representabelt här hemma i soffan. No more sunkklädsel, flottigt hår och håliga strumpor. Jag måste sluta kleta snorkråkor under soffbordet, och jag måste verkligen sluta att gråta till Bonde söker fru. Hur nu det ska gå till.