Myntalicious

Vilhelm är på bättringsvägen. Äntligen! Helgen började på Barnakuten, och slutade på Barnakuten. Jag känner mig som hemma i deras väntrum! Jag läste Se&Hör till förbannelse, nöjd. Vilhelm blev servad med orange Ipren, grön glass och gul saft, nöjd. P gillade den korthåriga läkaren som pratade så gulligt, väldigt nöjd (han har det senaste dygnet frågat mig tre gånger om jag inte borde klippa mig kort, snart ber han mig att börja bryta på grekiska också).

Kort sagt. Vi är nöjda med helgen. Men, om möjligt, ännu nöjdare med att vara hemma.

Fredagsmys med klass ägnade vi oss åt igår. Klass, glass, festis och 40,7 graders feber. Jag hade sett fram emot att fira två veckor utan VAB, det firandet fick jag dock ställa in när dagis ringde i torsdags och rapporterade om febrigt, sömnigt barn. Tackar.

Feber som bara stiger är ganska obehagligt. Speciellt när den stiger ända till 40,7 grader, utan att Alvedon gör ett smack. Var på Vårdcentralen på dagen, där det konstaterades att Vilhelm har Streptokocker. En diagnos, fint fint, det brydde sig dock inte ungen om. Han fortsatte att feberyra, vägra dricka och vara mer eller mindre apatisk.

Barnakuten på CSK (varför blir barn aldrig så sjuka på normala tider, typ tisdag förmiddag?). Tre timmar i väntrum, glass, festis och en timme i nästa väntrum. Det hjälpte rätt bra faktiskt. Febern gick vips ner till 39,4 utan minsta vård... Vilhelm spenderade sista timmen i väntrummet genom att imitera Robin Hood och Lille John, garva åt att mamma hade "Ont i jöööva!" av att ha suttit på hårda stolar i diverse väntrum hela dagen samt låtsasrapa.

När vi åkte från Karlstad var tempen 38 grader. Tackar. Han kunde väl åtminstone verkat lite sjuk? Lite, lite, lite apatisk och feberyr?

Det är inte bara Vilhelm som har en inbyggd magnet. Även jag har uppenbarligen berikats med en. En bacillmagnet. Sedan början av december har jag varit frisk i, tadaaaa, typ en vecka. Ge mig vååår!!!!

Jag vet att jag är dålig på att blogga kontinuerligt. Det är för att jag håller på att drunkna i snor. Ingenting jag kan hjälpa alltså.

Jag jobbade hela förra veckan. Utan en enda VAB-dag. Det kändes faktiskt alldeles fantastiskt, för bra för att vara sant! Som att trenden vänt! Eller inte. Idag är det VAB som står på schemat igen, med stora röda och snorindränkta bokstäver. Min arbetsgivare goes crazy bananas på mig snart. Jag tror allvarligt talat att jag vabbat i snitt två dagar varje vecka sedan mitten av oktober. Fanihelvetesjävlaskit, rik blir man inte av att ha barn iallafall!

Man blir fattig, trött, halvdöd och totalt nersnorad.

Ur en knappt 3-årings mun kommer mycket. Den meningen som dominerar Vilhelms ordförråd är för tillfället "Jag ville INTE!", men även han varierar sig. Idag rörde han mig nästan till tårar (och P bara garvar åt mig, pfft) när han kröp upp i min famn, la armarna om min hals och utbrast "Detta ä min mamma-plins!".

Jag vaknade vid 04 imorse. På det absolut otrevligaste sättet man kan vakna på. Någon stod i badrummet, hostade och hulkade och hade sig. Vinterkräksjuka, välkommen! Att inse att en person som man råkat dela tandborste med ett fåtal timmar tidigare har fått vinterkräksjuka är inte någon trevlig insikt. Det känns bokstavligen som att bära på en tickande bomb.

Samlade mig dock rätt snabbt, och började försonas med det faktum att om vinterkräksjukan härjar i huset lär även jag drabbas inom kort. Det vill säga, ingen fredagskväll på jobbet, och inte heller någon hel lördag på jobbet som var planerat. Att dessutom tappa sisådär fem kilo kroppsvikt i en handvändning, det är ju inte heller fy skam. Jag började kort sagt känna mig ganska tillfreds med tanken att vinterkräksjukan intagit hemmet! Rätt nöjd!

Sedan kom han med vinterkräksjukan in genom sovrumsdörren, oförskämt pigg. "Jag är bara lite torr och retlig i halsen." Vadå bara lite torr och retlig i halsen? Inget illamående, inga kräkningar, inga kaskadspyor över toalettstolen? Ingen busskörning? Nix, lite hostig och retlig i halsen, så var det.

Känslan som sköljde över mig var besvikelse. Stor besvikelse.

Det var kris här imorse. Klev upp, diskade ur blendern och insåg att bananerna är slut. S-L-U-T! Frukostsmoothie utan den obligatoriska halva bananen?

Fin färg, men fan vad äcklig den är. Jag dricker och nyper mig själv i näsan för att slippa känna smaken. Jag hatar att nypa mig i näsan när jag är förkyld, näsan klibbar liksom ihop så att man måste sitta och vifta med näsborrarna i en kvart efteråt för att få hyfsat fria luftvägar utan klibb. Skitjobbigt.

 

Godmorgon förresten!

Nedräkningen är slut! Jag har väntat och väntat och väntat och väntat, men ikväll är det dags. Det bästa svensk TV har kommit med sedan... Rederiet? Solsidan it is, såklart!

P har visat sin manliga sida (ja, den existerar, djupt därinne) och slängt upp en persienn. Jag kan alltså peta näsan, garva läppen av mig och titta på TV utan byxor precis hur mycket jag vill. Tack för det!

Hela veckan har jag sett fram emot söndagen. Vit gnistrande snö, solsken och fem minusgrader. Pulkaåkning, grillning och långpromenad på sjön. I teorin. I praktiken är det inte lika roligt. Grå dyngblöt snö, duggregn och plusgrader.

Det fick bli pulkaåkning ändå. Och promenix. Dock en ganska kort sådan. Grillningen och sjön och det gnistrande vintervädret hoppade vi över.

 

Skam den som ger sig.

Jag har pratat lite löst om att springa Tjejmilen i år. Lite löst betyder i min värld att "Ja, visst kunde det vara kul att springa Tjejmilen om jag får tummen ur röven och tränar. Och det lär ju inte hända!". Så har jag resonerat. Tills igår, då en kollega och väninna hojtade att "Nu jävlar anmäler vi oss!".

I år har jag avverkat smått fantastiska, tadaaa, två löprundor. Två. Det är visserligen en ökning med typ 200% sedan förra januari, men ja, det räcker inte riktigt.

Klara verkade ruskigt allvarlig. Sådär Hannibal Lecter-galet-allvarlig. Gulp. Imorgon är jag ledig, och då ska jag bända ur den där tummen ur röven. Minsann!

Den här veckan har jag hunnit med noll (0) löprundor. Jag har hunnit med noll (0) långpromenader. Jag har hunnit med noll (0) armhävningar på köksgolvet. Det firar vi med tacos, lösgodis och Let's Dance, allt i härlig svenne-anda!

Imorgon är en annan dag, och nästa vecka är en annan vecka. Förhoppningsvis en bättre.

Jag fick en kommentar av Jenny igår. En ganska trevlig kommentar, men en mening blev jag lite fundersam över.

 

Det blev lite suddigt, då det enda bildbehandlingsprogrammet jag har på laptopen är det fashionabla Paint. Men jag tror att meningen går fram ändå, för säkerhetsskull har jag förtydligat lite med en röd ring. Vi ska se vad Urban Dictionary säger om ändelsen på bloggens namn;

 

Det finns många saker jag är rädd för. Lastbilar, höga höjder, grodor, naglar som dras mot en griffeltavla, håriga avlopp. Och fönstertittare. Jag har alltid varit rädd för fönstertittare. Om jag är ensam hemma, och det är mörkt ute, så vågar jag inte ens titta ut genom fönstret. Hur skulle jag reagera om jag i godan ro tittade ut, och mötte någons blick? En mörkklädd, okänd karls blick?

Sedan i måndags kväll vet jag hur jag skulle reagera. Först skulle jag ta ett steg tillbaka för att inte synas, eller ja ett steg är en grav underdrift, snarare ett gigantiskt svanhopp bakåt. Jag skulle kika fram bakom fönsterkarmen, för att försäkra mig om att det var min syn som spelat mig ett spratt, inse att så inte var fallet och återigen använda mig av ett svanhopp för att ta mig utom synhåll. Sedan skulle jag hyperventilera lite, svälja gråten, ta plats i hallen (som inte har något fönster) och ringa pappa.

Det här var nämligen precis vad som hände i måndags kväll. Jag hade precis nattat Vilhelm, stod och snackade med mamma i telefon och råkade slänga en blick ut i mörkret. Och där stod han, stint stirrande in i min lägenhet. Svanhopp, glutta fram bakom karmen, konstatera att det inte var en synvilla, svanhopp igen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Pappa kom hit, efter ett varv runt huset hittade vi förövaren sittandes på sin trappa. Ja, sin trappa. Äcklet bor nämligen granne med mig. Och det var med största sannolikhet inte första gången han observerat mina kvällsbestyr. Förmodligen inte sista gången heller.

Från och med nu lär jag alltså tänka på vad jag gör, hur jag beter mig. Jag måste börja uppföra mig representabelt här hemma i soffan. No more sunkklädsel, flottigt hår och håliga strumpor. Jag måste sluta kleta snorkråkor under soffbordet, och jag måste verkligen sluta att gråta till Bonde söker fru. Hur nu det ska gå till.

Det var en gång en blogg, som drevs av en bloggare. Hon hette Mynta och bloggen hette fyndigt nog En Mynta. Myntan tröttnade, bloggandet rann ut i sanden och på den vägen är det. Myntan har inte bloggat annat än väldigt sporadiskt på knappt ett år, vilket inte är henne likt alls.

Hon skaffade ett liv utanför datorn (nåja) och där kunde sagan ha slutat, Myntan och Vilhelmen och P och Skräpkatterna kunde ha levt lyckliga i alla sina dagar och så hade det varit bra med det. Men riktigt så är det inte, för när man minst anar det så gör Myntan comeback.

Myntalicious! Där satt den!